Vilka är de största hoten mot Finlands försörjningsberedskap? Kan vi nu förbereda oss bättre på en nationell epidemi eller global pandemi? Hur har olyckor som berört hela landet, såsom skolmorden, bussolyckan i Konginkangas eller tsunamin 2004 förändrat beredskapen och säkerhetsrekommendationerna?
Bland annat dessa frågor diskuteras i Polisyrkeshögskolans publikation "Varautuminen eilen – varautuminen huomenna. Puheenvuoroja Suomesta”, som behandlar den samhälleliga beredskapen på ett mångsidigt sätt och samlar de ledande experternas synpunkter på ämnet.
Det gångna året har visat att beredskapen för olika hotbilder blir allt viktigare. Beredskap är förutseende verksamhet med vilken man strävar efter att säkerställa att viktiga funktioner och uppgifter sköts både under normala förhållanden och i situationer som avviker från det normala. Utmaningen är att det inte alltid är klart vad och exakt hur man ska förbereda sig.
- Beredskapen gäller inte enbart problem som Finland eller andra länder redan har erfarenhet av och som man har kunnat förbereda sig på till exempel genom praktik. En särskild utmaning är hur man ska förbereda sig på helt nya problem som inte har upplevts tidigare och som är oväntade och osannolika, säger Polisyrkeshögskolans specialforskare Kari Laitinen. Laitinen har redigerat publikationen tillsammans med forskare Ossi Heino och specialforskare Vesa Huotari.
Tidigare erfarenheter och analys av upplevda situationer utgör en central utgångspunkt för beredskapen. När en oönskad händelse inträffar på nytt eller när ett nytt problem dyker upp ska svaret komma snabbt, i rätt tid, rätt dimensionerat och i rätt ordning. Sådana situationer kan dock under normala förhållanden kännas mycket avlägsna, varvid det är svårt att motivera vikten av beredskap.
- I praktiken är utmaningen att kalkylerna mellan satsningarna på beredskap och nyttan med dem inte är särskilt meningsfulla. Ju snävare fokus riktas på till exempel organisationens kärnverksamhet och dess mål, desto mer sannolikt är det att beredskapen tolkas som överomsorg, pessimism, slöseri med resurser och försvårande av saker, konstaterar forskare Ossi Heino.
