Det finns brister i identifieringen och behandlingen av hatmotiv i straffprocessen, och domen skärps sällan på basis av hatmotiv. Detta framgår av en färsk utredning från Polisyrkeshögskolan som ger ny information om hur hatbrotten framskrider i straffprocessen.
I sin kartläggning har forskaren Marko Juutinen följt upp hatbrott som kom till polisens kännedom 2017, från förundersökningen till åklagaren och vidare till tingsrätten. Materialet utgörs av polisens förundersökningsmaterial, åklagarväsendets stämningsansökningar och beslut om att inte väcka åtal samt tingsrätternas avgöranden.
I utredningen granskades hur hatbrott identifieras i olika skeden av straffprocessen, hur information om eventuellt hatmotiv förmedlas från polisen till åklagaren och hur detta påverkar domen.
Med hatbrott avses i utredningen en brottslig handling vars motiv bygger på hat, fördomar eller fientlighet mot offrets antagna eller verkliga egenskap. Egenskapen kan gälla t.ex. etnisk eller nationell bakgrund, religiös övertygelse, sexuell inriktning eller funktionshinder.
Utredningen av hatbrott kräver tydligare praxis
Enligt rapporten fick polisen 2017 kännedom om 1 165 misstänkta hatbrott, av vilka 547 fördes till åtalsprövning. Åklagaren väckte åtal för 368 brott. Fram till i mars 2021 hade tingsrätten meddelat en fällande dom för 92 hatbrott. I tolv fall skärptes straffet på grund av hatmotiv. I de övriga fallen ingick hatmotiv i brottsrekvisitet.
Utredningen visar att polisen inte känner igen alla hatbrott och att misstanken om ett eventuellt hatmotiv inte alltid förmedlas till åklagaren. Enligt polisens anvisning ska alla misstänkta hatbrott klassificeras enligt en särskild kod för hatbrott, om målsäganden eller polisen anser att gärningen åtminstone delvis är ett hatbrott. Klassificeringen är dock inte obligatorisk.
Av utredningen framgår det också att i inemot hälften av de brott som skärpts på grund av hatmotiv angav tingsrätten inte på vilket sätt en skärpning av straffet verkligen skärpte domen. Det fanns brister i motiveringen också i de fall där straffet trots åklagarens yrkande inte dömdes ut till ett strängare straff. Bristfälliga motiveringar kan undergräva förtroendet för rättssystemets funktion och på så sätt upprätthålla strukturer som möjliggör underrapportering.
Som lösning på problemen i utredningen föreslås obligatorisk hatbrottsklassificering i samband med registrering av en brottsanmälan, effektivare förundersökningssamarbete, uppdaterade förhörsanvisningar för polisen samt en mer omfattande anteckning av övervägandena om skärpning av straffet i domarna.
Utredningen har genomförts som en del av justitieministeriets projekt Fakta mot hat, som syftar till att effektivisera arbetet mot hatbrott genom att utveckla uppföljningen.
Rapporten (Viharikokset ja niiden käsittely rikosprosessissa (Hatbrott och behandlingen av dem i en straffprocess) publiceras i justitieministeriets publikationsserie.
